en blogg om socker- och matmissbruk

Ett ekonomiskt sätt att äta är ju att göra storkok. Jag gjorde det en hel del, under den enda period i mitt liv när jag fungerade någotsånär. Det är ju kanonbra att laga rejält med mat och frysa ned i portionslådor. Fast det förutsätter en del saker som jag tänkte berätta om i det här inlägget. Sådant som normalt folk förmodligen inte har några problem med.

Ett av de problem jag har med mitt matmissbruk är att jag äter tills det tar slut. Det innebär; om jag gör köttfärssås på ett par kilo köttfärs kan jag äta upp alltihopa i – tja, kanske inte i ett svep, men åtminstone på en dag. Jag klämmer lätt i mig mer än jag orkar vid flera tillfällen, bara för att jag kan.

Inte för att jag nödvändigtvis vill – i alla fall inte min rationella hjärna, som både vet och förstår att det inte är bra att trycka i sig såna mängder med mat på så kort tid.

Jag står inför ett sådant här dilemma just nu. Sedan jag började äta LCHF för fem år sedan, har jag hittat en strategi som fungerar för att jag inte ska överäta, just. Jag lagar mat varje dag, och bara det jag ska äta just då. Nu går jag ju hemma med sjukersättning, så det  stör mig inte nämnvärt när det gäller tid, men det är ju på många sätt opraktiskt.

Ett av problemen med att göra storkok (utöver överätandet, alltså) är att när jag väl ställt in alla mina buttar i frysen, glömmer jag bort att jag har dem. Det innebär att när jag väl ska äta har jag inget att äta, för allting är fryst – och jag har ingen mikro (självvalt).

Just nu har jag bestämt mig för att göra en rad storkok i vilket fall. Det finns två skäl till det. Dels behöver jag bättra på mina matvanor. Jag dricker väldigt mycket fett-te, och äter  mat en gång per dag – min vana trogen mer mat än jag behöver. Därför vill jag paketera mina storkok i rätt små buttar, så att jag kanske, om jag har tur, äter mat flera gånger per dag i stället för en gång.

Dessutom, om cirka tre veckor, hämtar jag hem en hundvalp. För att slippa stå och laga mat och mitt i matlagningen behöva stänga av allt (till fördel för katten Molly som är en riktig tjuv) för att rusa ut med en kissnödig valp, tänkte jag göra just precis de här storkoken med portioner i små buttar. Jag har redan börjat, och väntar otåligt på att de ska svalna tillräckligt för att slängas in i frysen.

Hela poängen med det här inlägget är dock att berätta för den som inte vet, hur svårt det är att låta bli att ta en sked och bara provsmaka i en av buttarna. Eller kanske ett par, för jag har gjort fyra vändor med köttfärs med olika kryddor. Jag gör god köttfärs, så en provsmakning vore inte dumt. Jag kan skvallra om att jag redan provsmakat i en eller ett par.

Det är också väldigt lockande att börja med det här redan i morgon, men risken finns att jag äter upp två buttar till frukost, och då tappar det ju hela poängen.

Som ni märker finns det väldigt goda skäl till att jag lagar mat på det sätt jag gör i normala fall. Jag har otroligt svårt att kontrollera hur mycket jag äter på en dag, om jag inte begränsar mig själv redan när jag paketerar om exempelvis rå köttfärs.

Och om ni inte har insett det redan kan jag upplysa om att det här är ett väldigt jobbigt sätt att vara på. Jag skulle uppskatta oerhört om jag helt naturligt hade en vettig, hälsosam inställning till mat.

 

Välkommen

Det är jävligt osexigt att vara missbrukare. Oavsett vad det är man missbrukar, påverkas hela livet av det.

 

Den här bloggen ligger på en subdomän till en av mina huvudbloggar – bipolarblog.se. Den gör det, därför att missbruk och psykisk ohälsa ligger otroligt nära varandra, och åtminstone har jag själv ibland svårt att veta vart gränsen mellan min missbrukarmentalitet och min bipolära sjukdom går.

 

Här kommer du att kunna läsa om sådant som är relaterat till mitt missbruk; mentaliteten bakom, viktproblem, konsekvenser av en av socker och mat misshandlad kropp, mitt sätt att hantera tillfrisknande, och massor med annat.

 

Mycket nytta och nöje!

/Malinka P.