en blogg om socker- och matmissbruk

Idag tänkte jag berätta om hur min egen missbrukarmentalitet ser ut. Den ser säkert olika ut för de flesta, men jag kan ändå föreställa mig att det finns stora likheter. Det finns två saker som står ut mest för min egen del, och det är två extremt osmickrande egenskaper. Det jag tänker på är offermentaliteten och martyrskapet.

Jag kan ju bara utgå från mig själv, och jag fick med mig både offermentaliteten och martyrskapet med modersmjölken. Min mamma lärde mig att det alltid är synd om mig, därför att det var nämligen alltid synd om henne. Hon lärde mig att se mig själv som ett offer för omständigheter, och att vara en martyr.

Kombinera det med pappa som lärde mig att socker är jättegott. Jag är uppfödd på mängder av onyttigheter såsom nyponsoppa, skogaholmslimpa, pannkaka och äppelmos, kanelbullar, choklad och glass och en massa annat skräp.

Offermentaliteten är dock det jag tänkte försöka gå in på idag. Vi får se om jag lyckas. 🙂

Att se sig själv som ett offer innebär att aldrig någonsin ta ansvar. Det innebär att alltid skjuta över ansvaret för det egna måendet på någon annan. Det innebär oförmågan att se sin egen del i det som händer omkring en.

Det är extremt osmickrande, och det är oerhört icke-konstruktivt. Det är inte utvecklande på en endaste liten fläck, och det är otroligt jobbigt att ta sig ur.

Problemet med att se sig själv som offer är att man (jag) aldrig lärt sig att hantera sina egna känslor. I alla fall har det varit så med mig. Det är nog väldigt lätt att anklaga sina föräldrar för det; gudarna ska veta att jag har gjort det, i alla fall. Och som barn kan man nog göra det. Som vuxen också, så länge man inte påbörjat arbetet med sig själv.

Men det är inte särskilt kul att se sig själv som offer. Det ger ingen bra känsla i och inför livet, kan jag tycka. Man blir inte heller en särskilt kul person att umgås med när man konstant anklagar alla andra för de egna sårade känslorna.

Jag har befunnit mig i rollen som nära anhörig till mamma med hennes offermentalitet, och jag kan säga att hela ens tillvaro går ut på att tassa runt på tå runt den här personen för att inte säga eller göra fel sak. Som barn är det extremt påfrestande och ger väldigt många men för resten av livet.

Jag har också själv sett mig själv som ett offer. Jag gör det fortfarande till och från, även om perioderna där jag känner att jag tar ansvar för mina egna känslor och reaktioner blir mer regelbundna, längre och mer stabila. Det är förmodligen därför jag dels är bättre på att hantera mitt socker- och matmissbruk, samt att min bipolära sjukdom är mer lätthanterlig än den någonsin varit.

Martyrskapet är inte heller särskilt kul att leva med. Inte som anhörig, och inte med att ha det själv. För mig handlar martyrskapet om att utstå mer än man måste för att andra ska imponeras över ens styrka, tålamod och så vidare.

På sätt och vis kan jag tycka att martyrskapet är lite smått barnsligt, eftersom det på något vis handlar om en oförmåga att sätta gränser till fördel för det egna måendet.

Går det att bryta en offermentalitet och ett martyrskap? Går det att byta ut missbruket mot ett vettigt liv?

Ja, det är fullt möjligt. Men det tar tid och det krävs enorma mängder tid och arbete, eftersom det handlar om personlig utveckling och inget annat. Det handlar om att lära sig saker om sig själv, hur man fungerar, att hitta nya sätt att lära sig hantera allt det man inte klarat av hittills, och det är fan inte kul.

För mig har det mest effektiva verktyget varit psykoterapi. Jag vet att det är många som gillar det här med grupper – olika varianter av AA (Anonyma Alkoholister), men jag är inte så förtjust i gruppaktiviteter överlag, så jag struntar i det. Jag föredrar att jobba med mig själv på egen hand, och jag vågar påstå att jag har nått rätt långt.

Men för mig, liksom alla andra, finns det alltid utrymme för förbättring. Det var många år sen jag bestämde mig för att mitt främsta mål är att vara en så bra människa jag kan vara. Den bästa versionen av mig själv, så att säga. För att kunna vara det, finns det saker jag behöver bli bättre på. En del har jag lärt mig relativt nyligen; som att klappa mig själv på axeln och tycka att jag gjort något bra, och att ta hand om mig själv på ett sätt jag aldrig gjort förut.

 

Välkommen

Det är jävligt osexigt att vara missbrukare. Oavsett vad det är man missbrukar, påverkas hela livet av det.

 

Den här bloggen ligger på en subdomän till en av mina huvudbloggar – bipolarblog.se. Den gör det, därför att missbruk och psykisk ohälsa ligger otroligt nära varandra, och åtminstone har jag själv ibland svårt att veta vart gränsen mellan min missbrukarmentalitet och min bipolära sjukdom går.

 

Här kommer du att kunna läsa om sådant som är relaterat till mitt missbruk; mentaliteten bakom, viktproblem, konsekvenser av en av socker och mat misshandlad kropp, mitt sätt att hantera tillfrisknande, och massor med annat.

 

Mycket nytta och nöje!

/Malinka P.